Jag kan numera se på Grey's Anatomy. Nätt och jämnt, med underläppen i ett stadigt grepp mellan tänderna. Jag kan resa var jag vill. Jag kan läsa tidningar utan att känna mig hudlös inför världens vidrigheter. Jag kan se män mellan 50 och 70 utan att få en klump i magen, oftast. Jag kan vara glad från gryning till skymning. Det är jag oftast, med skygglapparna hårt fastspända. Jag tänker inte på saker som svider, jag minns inte, jag tittar inte på bilder, jag önskar inte någonting omöjligt av universum. Jag är nog inte trasig någonstans längre, tror att allt är bra nu.
Jag har bara en sån jävla feeling för vemod.
0