hey paula - Hej Doc

Efter en händelsefattig dag var det dags att städa ur skåpet på jobb, en klart vemodig syssla som därför egentligen passar sig bättre på söndagar. Oh, well. Efter en utgrävning genom gamla bortglömda lönespecifikationer, hårklämmor och diverse bråte hittade jag den legendariska "Sandwich Artist"-namnskylten som överlevt ett helt år på botten av röran i mitt skåp. Förutom att titeln i sig själv är rätt episk (den som kom på det borde ha en medalj, minst, älskar att på officiella papper få skriva "yrke: sandwich artist" som en annan hybrisdrabbad lågutbildad tönt) har jag rätt lätt att minnas exakt hur mina tankegångar gick på den tiden, och hur övertygad jag var att nu jävlar skulle det bli ändring på saker. Eftersom jag är en melodramatisk ångestboll önskade jag givetvis för ett par sekunder att jag kunde åka tillbaka i tiden till den där miniversionen av mig, ge henne en espresso och säga att det är lugnt, det blir minst lika rörigt sen med.

Hursom, när jag sedan cyklade hem och blev distraherad av söta fåglar, önskade jag att jag kunde åka tillbaka tre dagar i tiden och säga till mig själv på vågen att ha inte ångest över de nya kilona, för de kommer rädda dig från att bryta lårbenshalsen när du om tre dagar cyklar rakt in i en stolpe till allmänhetens jubel.