hey paula - Hej du kranka blekhet vid namn eftertanke.

Morgonljuset silar in enligt rutinen, långsamt börjar man förlika sig med tanken att man är samma person som gjorde och sa alla de där sakerna dagen innan. Det känns som en multipel personlighetsstörning, jag förstår inte personen jag blir eller kan styra den och ändå är jag ansvarig för dennes handlingar. Fight Club-stil? Well, vi har väl alla samma förutsättningar på det området, men mitt fyllejag är rätt drygt att leva med. Jag lastar henne för allt.

Hur kommer det sig förresten att killarna som startar gräl på dansgolvet ALLTID och utan undantag är halvfula svettiga killar, vars enda kontakt med tjejer är när de snyggt glider mellan kombattanterna för att avstyra slagsmål? Är det en universell lag att de är extra överkänsliga, eller stalkar denna killen mig? (För övrigt sågs samma person senare på dansgolvet, spelandes luftgitarr i horisontellt läge sedan han trillat raklång i glaskrosset. När hans vänner sedan med mycket möda och stort besvär fått honom att resa sig och började lotsa ut honom ur folkmassan blev han så sur att han slungade sin ölflaska i golvet. Alla tjejer med peep toe-skor tackar dig, cirkusfreak.)

Nu ska jag överge datorn för disk, och kontemplation över the road not taken. Bakisdagar ska vara melankoliska, det är en universell lag iallafall.